Skrivet: Hösten 2007

Jag hittade något jag skrev hösten 07. Vet inte riktigt vad jag ska säga om detta riktigt :P

En vårdag i november, jag minns den lika klart som min födelsedag. Jag vandrade längs gen ensliga vägen bort från stan. Han hade sagt så många saker, mitt hjärta, mina tankar och min värld blev till en massaker. Det lilla stilla, som började glöda, det stilla lilla, har börjat blöda. Jag kan inte bli kär, jag vet inte varför; tycker du inte att jag redan har tillräckligt att döva?

Varje år, varje gång, samma tjej, varje dag. Jag ser det röda som blixtrar och skiner och strålar över bergen. Jag tror jag får cancer. Du är så dum, som inte kan se att du trots alla om och men, faktiskt har sumpat alla dina så kallade chanser.

Låt det röda rinna bort och komma ned, låt det falla, försvinna och inte vara något mer, som du sa. Allt är upp och ned, det snurrar och det spinner och jag orkar inte mer, detta tänker jag inte ta. Mina tanker, en hemlighet. Mitt hjärta som slutat slå. Mina känslor, vad är det? Och min värld som ingen kan se. Löven faller från taken, stjärnorna tindrar i baken. Han är sen och här ligger jag naken i min säng på skansen. Ja, det är ned och up, men konstigt nog ser jag bara en galen, rosa och skäggig tupp.

Tillsammans med det röda, ja när du är nära det röda blir jag inte lycklig, det får mig bara att tro att du är en underlig flykting. Du flyr från den spinnande snurrande sanningen som på något oförståeligt sätt ser ut som mig. Är jag ful, tjock och allmänt äcklig? Eller drömmer du om att få se mig dräktig? Kan du inte vara en man, den man du är, utan bekymmer och klagomål och visa dig lika präktig? Hon är inte som du, hon har redan en och tro mig, hon behöver inte två. Jag drömmer drömmar som man bara kan drömma om, om ett liv varken jag eller någon kan uppnå eller få. Det är lite lustigt att allt beror på dig och du är den enda som kan få det röda i mig att börja slå.

Varje år, varje gång, samma tjej, varje dag. Jag ser det röda som blixtrar och skiner och strålar över bergen. Jag har nu fått cancer. Du är fortfarande dum om du inte ser att jag finns, och du behöver bara tala om det för mig, då vet du att du inte har sumpat alla dina konstiga chanser.

Låt det röda rinna bort och komma ned, låt det falla, försvinna och inte vara något mer, som du sa. Allt är upp och ned, det snurrar och det spinner och jag orkar inte mer, detta tänker jag inte ta. Mina tanker, en hemlighet. Mitt hjärta som slutat slå. Mina känslor, vad är det? Och min värld som ingen kan se. Löven faller från taken, stjärnorna tindrar i baken. Han är sen och här ligger jag naken i min säng på skansen…

..Mina damer och herrar. Pojkar och flickor. Tro det eller ej men jag sa inte som ni trodde. Nej. Detta papper och en blå penna, var mina drömmar stora hjältar. Mina damer och herrar. Han sumpade inte sina sista chanser, han tog faktiskt bort min cancer.

/Cissi